Till min man

Lämna mig inte ensam kvar,
i en dyster och enslig värld.
Jag vet att du måste resa bort,
det blir ditt livs sista färd. 

Du gruvar dig inte för vägen dit,
men du oroar dig för mig.
Kärleken förbliver alltid kvar,    
trots allt annat som sviker dig. 

Säg finns det ett liv i himmelen,
eller träffas vi inte mer?
Behövs inte Gud vår skapare,
för att förklara det som sker? 

Fast kanske finns Gud ändå i det,
att jag ser dig precis som du var.
Att jag både i själ och hjärta förstår,
att din livsgärning nu är klar. 

Nu dröjer det inte länge alls,
tills Herren kommer hit ned.
Men lämna mig inte ensam kvar, 
jag måste få följa med. 

Ty trots allt det som du lärde mig,
ids jag ej det som avgör allt.
Jag kan inte andas utan dig,
då jag dränks i tårar av salt.

Ja, tiden är knapp för oss båda nu,
med ett timglas som snart runnit ut.
Äkta kärlek och ringar av guld,
finns kvar vid vår resas slut.

(”Depressed Lady” 2016-12-28)

Förtvivlan

Min man ramlade inatt. Jag vaknade upp och hittade honom på golvet bredvid vår säng. Under en lång tid försökte jag att lyfta upp honom, men det gick bara inte. Då fick vi larma nattpatrullen, som efter en liten tids väntan kom hem till oss och hjälpte honom upp.

Nu är min man mycket svag och har ont. Han pratar om döden, och om sin oro för hur jag ska klara mig om jag blir ensam. Det kommer jag inte att göra, men det säger jag inte till honom.

Just nu är mitt liv en mardröm. Det är tufft att med min problematik ha ensamt ansvar för precis allting, samtidigt som oron för min man lamslår mig. Mister jag honom kan jag helt enkelt inte fortsätta leva. Han har alltid varit den som är starkast av oss, och han har alltid hjälpt mig med precis allting. Nu är rollerna ombytta.

När man lider av psykisk ohälsa, kan man ibland må betydligt bättre om man träffar ”rätt” person som förstår hur man fungerar och också stöttar på det sätt som behövs. Min man är den personen för mig.

Det känns som om jag står framför ett stup.

Titanic

Det känns som om min man och jag har stigit ombord på Titanic. Varje kväll när vi ska sova, undrar jag om vi båda verkligen kommer att vakna upp till en morgondag. Min man var med om ett mycket långt hjärtstopp i våras, och gick därmed från att vara synnerligen välfungerande samt intelligent till att behöva väldigt mycket hjälp. Nu innehåller vårt liv dagliga besök av hemtjänst, ett bostadsanpassat hus inklusive spisvakt och till och med ett cykellås på grinden vid trappan. 

Nedanstående stycken skrev jag till min man när han låg på sjukhuset:

” Nu ligger du i din säng, och jag sitter på en stol bredvid dig och lyssnar till de djupa andetag som du tar då du sover. Jag önskar att du i dina drömmar kan röra dig precis som du vill, i huset och i trädgården intill vårt hus, i Sverige och i världen. Att du åker bil, flyg och tåg, men framför allt det som du älskar allra mest: båt. Jag önskar att du då hör havet brusa och känner vinden gripa tag i mastens segel, samtidigt som solen värmer ditt ansikte. Jag önskar att drömmen för dig vidare till Thailand, där du njuter av att bada och rida på elefanter under tiden som du ser fram emot ytterligare resmål. Jag önskar att du drömmer om att du går och påtar i vår trädgård, du vet den där tiden på året då den är som allra vackrast. 

Men mest av allt önskar jag att dina drömmar ska bli till verklighet, och att tiden inte är slut. Trots att vi båda två är trötta nu, så fortsätter vi att kämpa. Och vi gör det för varandra. För jag vet att jag alltid finns med dig i dina drömmar, liksom du alltid står vid min sida i mina.” 

Det är nu några månader sedan jag skrev dessa ord, och idag vet vi att min mans prognos är katastrofal. Vi är utan tvekan på väg mot botten båda två, och allt vi har är en livbåt till mig. Jag skulle kunna rädda mig själv genom att placera honom på ett boende. Men jag kan inte göra det. Min man är min själsfrände, mitt liv och mitt ALLT. Men när jag tänker på allt som vi har gjort tillsammans och vår nu fleråriga resa genom livet, känns det åtminstone som om vi sjunker med flaggan  i topp.

Att drunkna av rädsla

Just nu känns det som om jag håller på att drunkna av min rädsla för sjukdom och död. Min man mår verkligen inte bra, och jag är rädd för att bli lämnad ensam. Vi har gjort nästan allting tillsammans under så många år, och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Han är allt för mig, liksom jag är det för honom.   

Eftersom han är så dålig lever jag just nu väldigt nära döden, vilket är mycket svårt. Jag har faktiskt så länge jag kan minnas varit rädd för min egen död. Kommer jag att uppleva att jag lider innan jag dör? Finns det en himmel eller ett helvete? Var skulle jag i sådant fall hamna? Eller är det bara slut? Blir vi människor helt enkelt ingenting? Det sistnämnda tycker jag är sorgligt på något sätt. Jag VILL att det ska finnas en mening med våra liv, och att det ska finnas någonting gott att uppleva efteråt. Men mitt förnuft kan bara inte tro det, och då känns livet väldigt hopplöst på något sätt. 

Jag är till och med rädd för att vara ingenting. Det borde vara på samma sätt som innan man föddes tänker jag, men jag blir inte speciellt mycket lugnare av det. För jag kan inte föreställa mig universum utan mig. Min tanke är helt enkelt begränsad till tid och rum.

Det är ett stort elände att vara rädd för just döden. Ingen terapeut i världen kan ju hjälpa till att lösa sådana existentiella funderingar. För det går ju inte direkt att dö på prov, återvända till livet igen och konstatera att det gick ju helt lysande. Och människor som har varit döda, beskriver det inte på samma sätt. Vissa har upplevt att de har lämnat sin kropp och sett allt ovanifrån, och andra har istället beskrivit ett starkt ljus och möten med anhöriga som lämnat jorden tidigare. Sedan finns också en grupp som har vittnat om att det helt enkelt bara blev tomt. Till den sistnämnda gruppen hör min man, som fick ett hjärtstopp i våras.

Det enda som är positivt mitt i allt elände med döden, är ju att jag inte har hört talas om någon som har sagt att de har kommit till helvetet. Jag får försöka att tänka på det, och fokusera på det liv jag har här och nu.  

Styrka

Styrka är att möta de känslor som du upplever, när du på allvar förstår att någonting som du har önskat dig innerligt i livet, aldrig har varit avsett för just dig. Styrka är att leva med den sorg och smärta som insikten av detta faktum för med sig, samtidigt som du reser dig upp och...