Den osynliga gränsen

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

Dystert

Idag känns det som om jag bara vill ge upp, och som att det skulle befria mänskligheten från en stor belastning. Kanske beror det på att jag inte har sovit de senaste nätterna, då min man har råkat utlösa trygghetslarmet flera gånger. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer att klara av det här.

Dystra tankar

I natt vaknade jag 02.10, och kunde därefter inte sova mer. Istället låg jag vaken och tänkte så det knakade. Oklara, mörka och eländiga tankar om människans existens i stort och om det finns någon mening med just mitt liv.

Jag vill så gärna göra gott i tillvaron genom att hjälpa andra människor. Därför försöker jag att hitta någonting som jag är bra på, som också kan användas för att bidra till att minska lidandet i världen. Men jag har inga talanger, egenskaper eller förmågor som är värdefulla för detta ändamål.

Den här bloggen är det enda som jag kommer att lämna efter mig. Det är allt, och det är så erbarmligt futtigt. Jag har inte ens klarat av att skapa en fungerande, unik och värdefull blogg, som ändå behandlar ett ämne som jag har stor erfarenhet av. När jag försvinner, kommer den att tas bort och aldrig läsas mer. Jag kommer således aldrig att göra något avtryck i världen, och det gör så fruktansvärt ont.

Jag känner inom mig att det är någonting väldigt fel med mig nu, men jag vet inte hur jag ska rätta till det. Min själ är full av glas, och mitt hjärta har gått mitt itu. Jag kan bara inte leva utan min man. Det är så frestande att bara ge upp, då jag är så fruktansvärt utmattad. Mitt liv har varit så stormigt, och en strid från början till slut. Och hur jag än gör i den situation som jag befinner mig i just nu, så blir det fel.

Jag känner mig inträngd i ett hörn, utan någon möjlighet att fly.

Depressionens mörker

Idag känns allting svart igen. Så meningslöst, svårt, tröstlöst och hopplöst. Det är precis som om jag har gått in i en mörk tunnel, där det inte finns något ljus någonstans. Igår trodde jag nästan att det hade vänt för denna gång, men det har det helt enkelt inte. 

Jag har lust att bara öppna dörren och springa härifrån, mil efter mil tills jag är på en plats som gör mig glad och lycklig. Men det finns ingen sådan plats, för jag kan inte springa ifrån mig själv. Dessutom kan jag inte ens gå ut förrän på tisdag. 

Jag ligger i sängen och tänker på min pappa. Min mamma gick bort i sjukdom när jag var 22 år, men pappa finns kvar i livet. Han vill emellertid inte ha någon kontakt med varken mig eller min syster, eftersom hans nya fru inte vill att han ska ha det. Resultatet av detta ultimatum som hon ställer honom inför är att han väljer henne framför oss, vilket är ett val som jag aldrig kommer att förstå. Jag hoppas att min mamma inte ser det från sin himmel, för det skulle göra henne helt förkrossad. 

Min pappa slog mig och skakade mig så ofta när jag var barn. Men det här gör mycket ondare än den sammanlagda summan av de sviter jag fått av denna misshandel. För trots allt så är han ju ändå min pappa. Jag tänker på Hjalmar Söderberg som skrev: 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Som barn blev jag avskydd, men nu blir jag inte ens det. Min själ ryser sannerligen för tomrummet.

Depression och nedstämdhet

Jag är nere i en djup svacka och känner mig fortfarande så nedstämd, ledsen och deprimerad. Om jag bara kunde ta mig ur detta.

Min man ligger i sängen och sjunger. Trots att han fortfarande är mycket musikalisk och sången är vacker, känner jag att jag behöver ha det tyst ibland. Jag får emellertid ett fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på det sättet.

Min mans hjärna är så skadad att han måste ha tillsyn dygnet runt och han fungerar just nu som en tämligen gravt dement människa. Därför kan jag inte lämna honom och måste upprepa samma information om och om igen. Fast vissa dagar är det ändå lite bättre.

Min man får mycket hjälp från hemtjänsten, och också olika former av stöd som syftar till att göra livet lättare för honom. Men mig som har en psykisk problematik, och samtidigt också är yngre finns det nästan ingenting.

Jag är ensam med precis allt, och har varit det under så många månader nu. Det känns som om jag inte längre äger min tid. Jag kan visserligen gå ut två gånger i veckan, men nu orkar jag inte ens det. Min syster bor många mil härifrån, och jag kan inte visa hur huset ser ut för våra vänner. Jag skäms så förfärligt.

Jag sköter om min man och katten, men det blir liksom ingen energi kvar till mig. Men jag känner mig så självisk när jag funderar i dessa banor. Jag älskar ju min man oändligt mycket!!

I förrgår frågade en ur personalen från hemtjänsten mig om varför jag inte går ut och hämtar tidningen. Jag hade lust att ställa mig och skrika: ”Jag orkar bara inte!!”, men istället skyllde jag på att jag är rädd för att katten ska smita ut.

Jag kan heller inte åka in till den psykiska akutvårdsmottagningen just nu eftersom jag i sådant fall måste ordna ett korttidsboende till min man. Jag ska få besöka en terapeut en gång i månaden, och också få en telefontid där emellan. Det är allt.

Mörker

Igår morse när jag gick in i köket såg jag att min man hade varit upp och lagat mat. Han kom själv dock inte ihåg vad han hade gjort. När jag öppnade kylen såg jag att hela skinkan var borta. Efter en stunds letande hittade jag den i ugnen (tack och lov för att vi har en spisvakt!!).

I morse när jag kom upp kunde jag istället konstatera att min man inte verkar ha varit uppe under natten, och jag drog en lättnadens suck. Ändå mår jag sämre idag än igår. Det finns ingen uppenbar logisk koppling mellan vad som händer och mina känslor, vilket skrämmer mig. 

Min älskade syster ringde till min terapeut idag, och fick då beskedet att hon har semester nu. Min tajming för mitt sammanbrott är onekligen otrolig. 

Just nu känner jag att jag aldrig mer lämna detta hus. Jag vill aldrig mer gå ut, träffa någon, klä på mig eller ens stiga upp ur sängen. Mitt liv är en mardröm som jag aldrig kommer att vakna ifrån. Det består av måsten, omänskliga levnadsförhållanden och ett ansvar som knäcka den starkaste. 

Men det består också av en oändlig kärlek till min man, syster och systerdotter. Jag finns nu bara kvar här för deras skull, då allt hopp och all livsgnista har lämnat mig. Nedstämdheten har växt sig till ett monster, som just nu tycks vara omöjligt att besegra. 

I morgon är det nyårsafton, och jag ska fira inledningen av ett år som jag är så rädd för. Mitt nyårslöfte kommer ändå att bli att jag ska fortsätta kämpa och inte ge upp, även om jag just nu får ta en liten stund i taget för att stå ut.

Depressionens dal

Igår kände jag mig fruktansvärt nedstämd då jag vaknade. Men efter ett samtal med min syster, kändes allt lite bättre igen. Jag skrev också en dikt om hur förtvivlad jag känner mig över min mans sjukdom. När man får ner saker och ting på papper är det lättare att kunna lämna det, åtminstone för en stund. Sedan lade jag mig i sängen och åt choklad. Det sistnämnda är naturligtvis inte så bra, men allt detta tillsammans gjorde att jag mådde bättre. 

Idag har jag dåligt samvete över det där med chokladen, men jag har i alla fall lyckats att ta mig en dusch. För mig är det just nu som att bestiga ett berg. 

Depression

Jag är helt klart deprimerad just nu. Jag får inte sova om nätterna (min man väcker mig, men det kan han inte hjälpa) och jag undrar hur detta ska gå. Jag kommer inte ens upp ur sängen utan en mix av koffein, socker och nikotinspray. 

Jag orkar inte träffa någon längre, och ställer in precis allt. Idag skulle jag ha kunnat gå ut, eftersom någon från hemtjänsten skulle vara här och se efter min man. Men jag kom inte ens in i duschen. Jag gick och lade mig i sängen istället. 

Jag har slutat att bry mig om hur jag ser ut. Just nu känns det som om jag aldrig någonsin mer vill gå upp. Jag vill bara fly bort från mig själv och mitt liv genom att gå in i TV-seriernas värld. 

Erfarenheter av psykiatrin – del 2

I den stad jag bor kan en patient med en depression och/eller ångestproblematik läggas in på en avdelning som är specialiserad på missbruk. Vid sådana tillfällen har då de flesta ur personalstyrkan alldeles för låg kompetens för att man ska få en adekvat vård. Dessutom är många vårdare inte alls insatt i varför man överhuvudtaget är inlagd, eftersom rapporteringen mellan personalgrupperna som arbetar de olika passen ibland inte fungerar tillfredsställande. Det är också skrämmande ovanligt att journalerna studeras så ingående som det skulle behövas.

Jag minns en gång då jag blev inlagd för ångest samt depression och hamnade på en avdelning som är specialiserad på missbruk av olika slag. Första morgonen dagen efter att  jag skrevs in, vaknade jag av att en ur personalgruppen tog blodtryck samt puls på mig. Vederbörande sa ”Detta gör vi bara en gång, för att se att allting är i sin ordning”. Nästa morgon väcktes jag emellertid åter tidigt på morgonen för att dessa värden skulle kontrolleras igen. Så konstigt, tänkte jag. När jag frågade om det var någonting fel på värdena som togs föregående dag, sa personalen ifråga att ”Nej, men du ska väl avgiftas”. Jag blev helt kall inombords. Avgiftas? Från vad då? Det var ju istället så att jag skulle sätta in nya mediciner mot ångest.

Jag tog kontakt med min läkare i öppenvården som reagerade precis på samma sätt som jag. Då kände jag mig lugnare, men också faktiskt kränkt för hur jag hade behandlats på avdelningen. Det är så lätt att slänga ur sig någonting sådant, men för en patient som behandlas för någonting annat kan det verkligen skapa frustration och också en osäkerhet om man överhuvudtaget vet vad man sysslar med på avdelningen.

Det har ofta också saknats ett gemensamt förhållningssätt när det gäller vilka tillhörigheter som är tillåtna på de olika avdelningarna.  För samtliga avdelningar har gällt att man som patient inte får inneha egen medicin i någon form, vilket naturligtvis är förståeligt. På avdelning ”x” (som till exempel behandlar ångest och depressioner) blir man vanligtvis också fråntagen alla sladdar, även telefonladdaren. Däremot brukar man få behålla smink och dylikt, vilket inte alls gås så noggrant igenom. På avdelning ”y” (som är specialiserad på missbruk) får man istället behålla alla sladdar, men däremot studeras smink och flaskor av olika slag ingående. Sådant som handsprit och nagelklister är naturligtvis förbjudet.

Trots att patienter med olika diagnoser således blandas friskt på de olika avdelningarna har det ändå inte funnits några gemensamma riktlinjer i fråga om vad som är tillåtet att ha på sitt rum. En patient som är beredd att begå självmord genom hängning kan lätt få tag i en sladd om vederbörande hamnar på avdelning ”y”, medan en patient med missbruks-problematik  har lättare att föra in berusningsmedel på avdelning ”x”. Dessutom har personalgruppen inom respektive avdelning inte heller har samma förhållningssätt. Det tillhörigheter som en patient får behålla på sitt rum vid inläggning är såldes också beroende av vem som går igenom det man har med sig.

Som jag skrev ovan fungerar heller inte alltid rapporteringen tillfredsställande, vilket naturligtvis kan vara frustrerande för patienterna. Om man t ex har haft en mycket jobbig natt så märker man ibland att de som börjar arbeta på morgonen inte alltid vet om det.

Kommunikationen mellan slutenvården och öppenvården är också problematisk. Det är till exempel meningen att det i samband med att en patient skrivs ut, ska gå ett meddelande om detta från slutenvården till öppenvården. Helst ska man också som patient få med sig en tid för nästa besök hos öppenvården redan då man lämnar avdelningen. För mig har det varit så att det vid ett par tillfällen inte har gått något meddelande till öppenvården alls, som då följaktligen inte ens vetat om att jag var utskriven. En gång orkade jag själv inte ta kontakt med öppenvården och min mentala hälsa försämrades kraftigt, vilket slutade med att jag var tvungen att läggas in på sluten-vården igen.

Ångest och depression

Idag har jag en ångest som gör att det känns som om jag har myror över hela kroppen. De myllrar, skapar stickningar och gör så att jag inte kan sitta still. Samtidigt är det  omöjligt för mig att slutföra en påbörjad uppgift. Det tycks vara något fel på nervsystemet som gör att jag inte klarar av genomföra sammansatta projekt. Jag hamnar i ett slags mellanläge, ett tillstånd av desperation där jag undrar hur jag ska överleva. Jag hör klockan ticka bredvid mig, ”tempus fugit” (tiden flyr). Den rinner ifrån oss alla, sekund för sekund, men jag tycks vara oförmögen att göra någonting av den.

I ett samhälle där prestationer är så avgörande för vilket värde en människa tillskrivs, är detta naturligtvis förödande för både självbilden, självförtroendet och för självkänslan. Och det bidrar till att mina depressiva tankar och känslor kommer som ett brev på posten. När detta händer upplever jag istället att både min kropp och min själ har fastnat i en slags kola, seg och omöjlig att slita sig loss ifrån. All energi går då åt till att slåss mot meningslösheten. Jag känner en likgiltighet som gör att allt som jag tidigare har tyckt vara viktigt plötsligen saknar betydelse. Glädjen när någonting positivt händer uteblir, och jag grämer mig istället över att jag inte har lyckats bättre med mitt liv. Jag ältar att jag aldrig fullföljde forskarutbildningen och att jag nu inte ens orkar arbeta som lärare. Till slut vill jag helt enkelt bara erkänna mig besegrad och ge upp.

Någonting som jag lider mycket av är att det också bor en obarmhärtig och obotlig smärta i mitt bröst, vilken har sitt ursprung i att jag inte kan hantera relationer. Jag har en underbar man och fantastisk syster, som jag båda älskar över allt annat. Men det är ett mirakel att de överhuvudtaget står ut med mig. Och mina vänner har också fått sin beskärda del, eftersom jag ibland inte ens orkar svara i telefonen och än mindre träffas.

Jag är en människa som menar så väl och vill alla så gott, men när jag blickar tillbaka i backspegeln upplever jag att jag har gjort så mycket som varit fel. Jag har aldrig riktigt kunnat kartlägga och precisera ens för mig själv vad alla dessa fel består i, men någonting gick helt klart snett redan från början. Ty i min barndom flyttade det in en mycket stark känsla av skuld i mig, och den kommer förmodligen aldrig någonsin att lämna mig

Styrka

Styrka är att möta de känslor som du upplever, när du på allvar förstår att någonting som du har önskat dig innerligt i livet, aldrig har varit avsett för just dig. Styrka är att leva med den sorg och smärta som insikten av detta faktum för med sig, samtidigt som du reser dig upp och...