Att upprätthålla relationer

Det svåraste i mitt liv har för mig alltid varit att hantera existentiella frågor, men också att upprätthålla de relationer som jag har till andra människor. Nu består min värld bara av kontakten till min man och min syster. 

Det finns flera av mina vänner som jag borde höra av mig till, men det går bara inte. Att ta kontakt med en vän just nu är för mig som att bestiga Mount Everest med ett brutet ben, att åka motorcykel genom Afrika med punktering eller att segla jorden runt i en liten jolle. 

Det kan naturligtvis förefalla märkligt är att jag orkar skriva i denna blogg. Saken är emellertid den att jag inte är rädd när jag skriver, och det krävs därmed så mycket mindre energi. Mina egna ord skrämmer mig inte, men jag är i grunden livrädd för människor. 

När jag har kontakt med en annan individ (bortsett från min man och min syster), är jag automatiskt på min vakt och känner att jag måste välja mina ord med omsorg. Trots det brukar jag ofta prata väldigt mycket. Men jag anpassar mitt beteende så till den milda grad, att jag ofta inte längre är mig själv. En fasad som är ogenomtränglig konstrueras, skräddarsydd för att på bästa sätt passa in i relationen. Jag skapar en människa med en identitet som egentligen inte finns. 

När jag möter man och min syster är jag mig själv, eftersom jag vet att de älskar mig villkorslöst. När jag skriver i denna blogg är jag också mig själv, eftersom jag inte ens vet om någon kommer att läsa detta. Men orden är ändå viktiga för mig eftersom de uttrycker allt mitt elände, vilket ändå lättar lite på den tyngd som finns i mitt hjärta.

Mörker

Igår morse när jag gick in i köket såg jag att min man hade varit upp och lagat mat. Han kom själv dock inte ihåg vad han hade gjort. När jag öppnade kylen såg jag att hela skinkan var borta. Efter en stunds letande hittade jag den i ugnen (tack och lov för att vi har en spisvakt!!).

I morse när jag kom upp kunde jag istället konstatera att min man inte verkar ha varit uppe under natten, och jag drog en lättnadens suck. Ändå mår jag sämre idag än igår. Det finns ingen uppenbar logisk koppling mellan vad som händer och mina känslor, vilket skrämmer mig. 

Min älskade syster ringde till min terapeut idag, och fick då beskedet att hon har semester nu. Min tajming för mitt sammanbrott är onekligen otrolig. 

Just nu känner jag att jag aldrig mer lämna detta hus. Jag vill aldrig mer gå ut, träffa någon, klä på mig eller ens stiga upp ur sängen. Mitt liv är en mardröm som jag aldrig kommer att vakna ifrån. Det består av måsten, omänskliga levnadsförhållanden och ett ansvar som knäcka den starkaste. 

Men det består också av en oändlig kärlek till min man, syster och systerdotter. Jag finns nu bara kvar här för deras skull, då allt hopp och all livsgnista har lämnat mig. Nedstämdheten har växt sig till ett monster, som just nu tycks vara omöjligt att besegra. 

I morgon är det nyårsafton, och jag ska fira inledningen av ett år som jag är så rädd för. Mitt nyårslöfte kommer ändå att bli att jag ska fortsätta kämpa och inte ge upp, även om jag just nu får ta en liten stund i taget för att stå ut.

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven del 2

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att bli övergiven och ensam. Jag har helt enkelt känt att jag behöver andra i min omgivning för att klara mig. Men för mig har det inte inneburit att vilka människor som helst måste finnas runt omkring mig, utan enbart vissa. 

Min egen analys av detta faktum är att jag vet med mig att jag inte har känt mig trygg i mig själv, och också att det är väldigt mycket som jag inte har kunnat hantera i livet (både praktiska saker, men i synnerhet också min ångest). Det har därför varit mycket viktigt för mig att ha någon att fråga, vilket inte bör ställa till så stora problem. Det gör emellertid det faktum att jag för att jag ska uppleva trygghet, också måste känna att jag kan lita på personen i fråga.

Jag har aldrig känt den tillit som man bör känna till sina föräldrar för att vara trygg. Dessutom har jag också blivit sviken så många gånger i mitt liv, och har därför bara känt förtroende för ytterst få personer. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att jag tråkigt nog ofta har betraktat andra människor med en viss misstänksamhet.

Det gemensamma för de människor som jag faktiskt har litat på genom årens lopp (bortsett från min man och min syster), är att de har haft någon form av auktoritet. Det har ofta varit till exempel en lärare eller någon inom psykiatrin. 

Jag har gjort ALLT för att undvika att bli övergiven av just den jag har litat på för tillfället. För jag har ju vetat med mig att det kan ta flera år för mig att hitta en människa som jag litar på igen, och därför är det helt enkelt en katastrof om en sådan människa försvinner. Jag har medvetet skadat mig själv, till exempel genom att sluta äta för att lindra min ångest. Men denna ångest har väldigt ofta haft sitt ursprung i att jag har varit rädd för att bli övergiven. Även om jag i den stunden inte ens har uttalat det för mig själv, har jag någonstans haft en baktanke om att om jag skadar mig själv, så kan jag inte bli övergiven. Detta har visat sig vara en katastrofal missräkning. Det har i slutändan, haft helt motsatt effekt. Så om du läser detta, och funderar på att skada dig – GÖR DET INTE!! Det hjälper inte, istället får självskadorna människor att lämna dig. Ibland inte på en gång, men till slut. De reagerar med förfäran, blir rädda och flyr. För de förstår så mycket mer än vad man själv tror. 

Den goda nyheten är emellertid att det går att lindra den olidliga smärta man känner inombords. Det finns mycket bättre sätt att lindra sin ångest än genom att skada sig. Jag kommer att skriva mer om det i denna blogg.

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven – del 1

Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

Tankar om mig själv

Jag önskar att jag hade varit en bättre människa. Att jag hade varit mer produktiv i kombination med en egenskap av genuin godhet, och att jag därmed hade uträttat mer gott i världen i syfte att hjälpa andra människor.

Samtidigt tänker jag att jag nog har fått det jag har förtjänat, och att jag helt enkelt från början har varit en dålig och elak människa. I mina tonår kallades jag ofta ‘hår av Hin” (dvs någonting som har vuxit ur djävulen), speciellt av min pappa. Trots att det nu var länge sedan dessa ord uttalades, hör jag ännu hans röst inuti mitt huvud. Jag hör hans uttal, tonläge och framför allt: hans hat.

Min pappa slog mig från det att jag var mycket liten. Ibland när jag hade gjort något dumt (som t ex att jag hade diskat för långsamt eller varit ”uppkäftig”), blev jag inskickad i mitt rum utan kvällsmat. Sedan fick sedan vänta på att min pappa skulle komma in i rummet och ”lära mig veta hut”. Någon gång under kvällen slogs dörren plötsligen upp, och min pappa tornade upp sig som ett åskmoln i dörren och drog sedan fram som en orkan genom rummet. Efteråt satt jag ibland som förstenad en lång stund och försökte förstå vad som just hade hänt.

Min pappa skakade mig också, hårt och med med ett stort ursinne. Efter varje sådan episod kändes huvudet så konstigt, som om hjärnan hade dragits ur led. Kanske är den fortfarande kvar i det läget.

Det värsta för mig i samband med den fysiska misshandeln var emellertid varken slagen eller skakningarna, utan det var min väntan. Jag hann tänka så mycket och bli så rädd under den tid jag satt ensam i mitt rum innan pappa kom in för att ge mig min bestraffning. Jag hann föreställa mig mer hemskheter och smärta än tiden rymmer.

Nu tänker jag emellertid mycket sällan på detta. Jag har förlåtit min pappa, inte för hans skull utan för min egen. Han är heller helt enkelt inte frisk. Det jag dock fortfarande lider av är orden, som verkar vara inristade i själen för alltid och också tycks ha en avgörande betydelse för den jag är idag.

Förtvivlan

Min man ramlade inatt. Jag vaknade upp och hittade honom på golvet bredvid vår säng. Under en lång tid försökte jag att lyfta upp honom, men det gick bara inte. Då fick vi larma nattpatrullen, som efter en liten tids väntan kom hem till oss och hjälpte honom upp.

Nu är min man mycket svag och har ont. Han pratar om döden, och om sin oro för hur jag ska klara mig om jag blir ensam. Det kommer jag inte att göra, men det säger jag inte till honom.

Just nu är mitt liv en mardröm. Det är tufft att med min problematik ha ensamt ansvar för precis allting, samtidigt som oron för min man lamslår mig. Mister jag honom kan jag helt enkelt inte fortsätta leva. Han har alltid varit den som är starkast av oss, och han har alltid hjälpt mig med precis allting. Nu är rollerna ombytta.

När man lider av psykisk ohälsa, kan man ibland må betydligt bättre om man träffar ”rätt” person som förstår hur man fungerar och också stöttar på det sätt som behövs. Min man är den personen för mig.

Det känns som om jag står framför ett stup.

Att drunkna av rädsla

Just nu känns det som om jag håller på att drunkna av min rädsla för sjukdom och död. Min man mår verkligen inte bra, och jag är rädd för att bli lämnad ensam. Vi har gjort nästan allting tillsammans under så många år, och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Han är allt för mig, liksom jag är det för honom.   

Eftersom han är så dålig lever jag just nu väldigt nära döden, vilket är mycket svårt. Jag har faktiskt så länge jag kan minnas varit rädd för min egen död. Kommer jag att uppleva att jag lider innan jag dör? Finns det en himmel eller ett helvete? Var skulle jag i sådant fall hamna? Eller är det bara slut? Blir vi människor helt enkelt ingenting? Det sistnämnda tycker jag är sorgligt på något sätt. Jag VILL att det ska finnas en mening med våra liv, och att det ska finnas någonting gott att uppleva efteråt. Men mitt förnuft kan bara inte tro det, och då känns livet väldigt hopplöst på något sätt. 

Jag är till och med rädd för att vara ingenting. Det borde vara på samma sätt som innan man föddes tänker jag, men jag blir inte speciellt mycket lugnare av det. För jag kan inte föreställa mig universum utan mig. Min tanke är helt enkelt begränsad till tid och rum.

Det är ett stort elände att vara rädd för just döden. Ingen terapeut i världen kan ju hjälpa till att lösa sådana existentiella funderingar. För det går ju inte direkt att dö på prov, återvända till livet igen och konstatera att det gick ju helt lysande. Och människor som har varit döda, beskriver det inte på samma sätt. Vissa har upplevt att de har lämnat sin kropp och sett allt ovanifrån, och andra har istället beskrivit ett starkt ljus och möten med anhöriga som lämnat jorden tidigare. Sedan finns också en grupp som har vittnat om att det helt enkelt bara blev tomt. Till den sistnämnda gruppen hör min man, som fick ett hjärtstopp i våras.

Det enda som är positivt mitt i allt elände med döden, är ju att jag inte har hört talas om någon som har sagt att de har kommit till helvetet. Jag får försöka att tänka på det, och fokusera på det liv jag har här och nu.  

Styrka

Styrka är att möta de känslor som du upplever, när du på allvar förstår att någonting som du har önskat dig innerligt i livet, aldrig har varit avsett för just dig. Styrka är att leva med den sorg och smärta som insikten av detta faktum för med sig, samtidigt som du reser dig upp och...